Miljökunskapsfängelset
I miljökunskapen har vi en vikarie för höstterminen som heter Bo.
Vi saknar Caroline, som egentligen ska undervisa oss men hon blev förfärligt sjuk en dag. Då fick vi Bo.
Våra lektioner är schemalagda direkt efter varandra på torsdagseftermiddagar - ca 3 timmar - för att vi ska kunna göra exkursioner på ett bra sätt och när vi ska ha vanlig lektion var det tänkt att vi bara skulle ha den första och sen få gå hem. Bo tänker på ett annat sätt. Vi har nu under höstterminen fått utstå långa lektionspass som mest inneburit att Bo ska prata non-stop och avsluta varje mening så det låter som en fråga. Det har varit tufft och vi har slitit, oskyldigt utsatta för denna plåga.
Våra lektioner är schemalagda direkt efter varandra på torsdagseftermiddagar - ca 3 timmar - för att vi ska kunna göra exkursioner på ett bra sätt och när vi ska ha vanlig lektion var det tänkt att vi bara skulle ha den första och sen få gå hem. Bo tänker på ett annat sätt. Vi har nu under höstterminen fått utstå långa lektionspass som mest inneburit att Bo ska prata non-stop och avsluta varje mening så det låter som en fråga. Det har varit tufft och vi har slitit, oskyldigt utsatta för denna plåga.
Men så idag hände något fantastiskt. Vi insåg att idag var sista gången vi skulle träffa Bo, eftersom vi har matte-NP nästa vecka och avslutning veckan efter det. Allt vi gjorde idag var att se en film, kolla på våra prov, fylla i ett papper om hur miljövänliga vi är och sen - sen fick vi faktiskt gå hem!
Vid skåpen påstod jag med plötslig insikt:
"Han släppte oss en hel timme tidigare! WOW!"
Och Klara svarade:
"En hel timme av liv! Som annars skulle ha varit en timme av död!"
Kunde inte ha uttryckt det bättre. En hel timme av liv fick vi!
Hejdå Bo
