Hej igen
Vill uttrycka mig lite om triangeldraman (skrev "de triangeldraman" först)
Hatar dem. Inte för att "Ååååh, breaks my heart, how can I possibly handle this? Love is so beautiful, but always so difficult!" utan mer för att jag känner att alla är som Rebecca Black ("Wich seat can I taaaaake?")
Jag menar, det blir helt Mary-Sue-ish eller Gary-Stu-ish (slå upp på wikipedia)
Pallar inte sånt, blir lite äcklad, mest för att det är störigt helt enkelt, I mean, come on you duche, make up your fucking mind. Så. Jävla. Dramatiskt. Tänker att folk som skriver om triangeln tänker "Hohohoo, nu ska alla små tonårsflickor få gråta och våndas, då säljer min bok asbra och jag blir rik! Åh, jag är så emotionell och djup, så underbar. Så smart." Tex Stephanie Mayer, eller hur hon nu stavas (även den som skrivit mangan "Fushigi Yuugi". Inte triangel, utan deka-tangel eller nåt. Seriöst typ 10-12 stycken som "älskar" samma brud). Spyr
Men antar att jag reagerar och tänker så för att jag inte orkar sätta mig in i den emotionella konflikten. Skulle själv vara skitledsen om jag upplevde ett sådant drama. Om man inte vet vad man känner och inte kan ta reda på det stänger hjärnan av och även förnuftet kan jag tänka mig. Är kanske lite avundsjuka som spelar in också men det vågar jag inte erkänna i så fall.
Jag vill ha sagt att sånt trams är dåligt, att jag tröttnat på det, men också att jag inte är känslokall, jag kan känna sympati + empati när jag vill göra det, och känner att det är nödvändigt. Det måste vara snyggt komponerat, inte nån billig jävla blask-kärlek. Pekar inte ut någon *host* Twilight
Kritiserar inte Hunger Games på något vis, tycker att det är snyggt gjort faktiskt, har betydelse.
Tack för mig, ska dyka in i "Catching Fire" nu igen (vågade nämligen tills slut börja läsa. eller, ah, kunde inte hålla mig längre)