Hat
Tänkte mycket när jag sprang idag. Hur många av de jag känner som mår dåligt. Hur många av mina vänner som lider av ätstörningar, säkert fler än jag vet. Hur några av mina käraste skadar sig själva på grund av ångest och självhat. En påminns hela tiden om hur en aldrig duger, varken utseendemässigt eller prestationsmässigt. En får dras med den ångest som föds då.
Jag minns några av mina tankar från sjuan. Mitt 13-åriga jag tänkte att "När jag får en dotter ska hon inte få äta godis förrän hon är typ 10... eller 13. Då får hon lättare att hålla sig borta från sånt, så slipper hon bli tjock. Jag ska hjälpa henne att vara smal". Detta är ju helt jävla stört. Men jag tänkte så för jag ville att hon skulle slippa ångesten av att vara tjock. Jag fattade ju inte riktigt att om jag uppfostrade någon så skulle hen få grava problem med självkänslan och säkert må mycket sämre än jag.
Jag önskade mig också en ätstörning. En riktig ätstörning så att jag kunde stå emot maten och bli smal. Jag märker på kläderna som jag har kvar från de åren hur de är för stora. Allihopa. Jag trodde ju att jag var tjock. Eller stor i alla fall. Alltså, denna fettskräck. Jag vill bara dö.
Dessa tankar började lämna mig i nian, i 15-års åldern då jag blev kysst för första gången. Då kände jag att jag duger som jag är. Nu har jag extremt sällan några tankar på vad jag stoppar i mig, jag har ingen fixering längre.
För min bästa vän gick det inte. Även hon hade tankar i 13-års åldern, dock allvarligare än mina. Hennes ätstörning var allvarlig redan då. Ätstörningen ledde till sjukdom och kroppsfixering, ångest. Därefter självhat och osäkerhet. Sista året blev självhatet så starkt att det ledde till självskador. Hon fastnade i att skada sig - hon hatade sig så mycket att hon kände att det var vad hon förtjänade. Skadorna ledde till ett första försök i mars. Hon drogs ner så fort. Sen kom den 24 september.
En gör inte det här mot sig själv för att en valt. Det är de sjuka idealen som börjar allt. Pressen och kravet att en måste hävda sig, bevisa att en förtjänar att finnas till. Lyckas en inte så dör en inuti.
Jag vill mer än någonsin krossa idealen. Jag vill döda samhällets orimliga krav på oss, på våra kroppar. Kille som tjej, vi förväntas se ut och vara på ett visst sätt. Jag ska döda de kraven. Jag har haft ont. Mina vänner och tusentals andra har ont. Så jävla ont.